Hogland – ön som en gång var vår
Några av de första (och sista?) finländska turisterna på Hogland under efterkrigstiden.
Nästan sjuttio år har förflutit sedan man senast kunde semestra på Hogland. Efter att ha varit sovjetiskt och senare ryskt militärområde har den fascinerande ön öppnats igen för turism i liten skala. Till pionjärerna hör ett sällskap som deltog i Svenska pensionärsförbundets tredagarsresa i slutet av maj 2007.
Det var Tanja Enberg, samma Tanja som arrangerade den lyckade kulturresan till S:t Petersburg för ett år sedan, som dristade sig att föreslå Hogland som mål för en pensionärsresa. Hon hade nyligen besökt ön och blev begeistrad.
Ombudsman Janne Holmberg nappade på kroken. Planeringen fortsatte under Föreningsfestivalen i Vasa i höstas, där God Tids redaktör föreslog att krigsveteranen Knut Öhman skulle inbjudas att delta i resan. Öhman är en av de få finländare som ”bott” på Hogland, under brinnande krig, först med ryssarna som fiende och, efter vapenstilleståndet, de forna vapenbröderna tyskarna som motståndare.
Resan annonserades i God Tid som ett ”unikt tillfälle för hurtiga resenärer”. Det där med hurtiga var kanske lite avskräckande. Det var först efter att resan puffats i Hbl som tillräckligt många anmälde sig för ro projektet i land.
Knutte Öhman, som är ordförande för Sibbo Krigsveteraner, ställde upp. Likaså en annan krigsveteran som också krigat på Hogland. Lauri Malmström var resans äldste.
Många av dem som var med hade någon anknytning till Hogland. Grankullabon Gun Österbergs mamma tillbringade på trettiotalet många somrar på ön. Gun har nyligen gått igenom en massa kvarlämnade brev, postkort och fotografiet från den tiden. Materialet cirkulerade bland de övriga resdeltagarna.
För Lilli Sundberg, som hör till Isnäs Pensionärer, var resan speciell därför att hennes mamma var född i Kiiskinkylä, öns näst största by efter Suurkylä. Modern flyttade senare till Kotka för att gå i svensk skola och blev därefter fastlänning.
Bo-Gunnar Wickholm, Kalkstrand Sibbo, hade sett Hogland otaliga gångar då han som befäl på fraktfartyg sett ön från kommandobryggan. Nu fick han en efterlängtad möjlighet att stiga iland på ön.
För Olav Åberg, ursprungligen från Kabböle i Pernå men numera Ekenäsbo, har de avträdda öarna i Finska viken blivit en hobby. Han har lånat ett gammalt Hoglandsfotografi ur sin stora samling för att illustrera det här reportaget.
Med på resan var också en representant för släkten Floman, känd för sina band till förkrigstidens Viborg. Jarl-Olof Floman tillbringade sina tidigaste år i Johannes som vi körde igenom på vägen till Primorsk.
Bussresan genom Nyland via Viborg till Primorsk (gamla Björkö) gick som smort. Partours Tom Mollgren har lång erfarenhet av att köra grupper på ryska sidan av gränsen och Tanja Enberg skötte vant dokumentering och tolkning.
Det egentliga äventyret började ombord på ”färjan” Professor Palvlovskij. Förhållandena ombord var i enklaste laget. Den ena av professorns två motorer strejkade och sjöresan som normalt tar mellan fem och sex timmar tog nu sju. Till all lycka var vädret perfekt med solsken och en lätt akterlig bris. Visst kändes det lite bakvänt att resa så här när avståndet till exempelvis Kotka är bara 40 kilometer.
Trots att de 29 passagerarna, vår grupp, bara hade hunnit sova en smula natten innan var humöret på toppen. Det fanns gott om tid att bekanta sig med varandra och njuta av havsutsikten. Där har vi Narvi och det där måste vara Someri som dyker upp vid horisonten!
Och efter Someri började Hoglands mäktiga siluett skymta vid horisonten. Långsamt, långsamt växte sig resans mål större. När vi äntligen var framme hade majkvällen börja skymma så pass mycket att fyren på Pohjoiskorkia var tänd.
Hotel Gogland visade sig vara modernt och bekvämt. Det byggdes för ett par år sedan för 35–40 gäster.
Följande morgon gällde det att vara hurtig. Man kunde bekanta sig med ön till fots, med hyrd cykel eller på ett traktordraget rostigt flak. Traktorturen lockade de flesta och blev en minst sagt omskakande upplevelse på de knaggliga skogsvägarna.
Morgonens första tur gick till fyren på Pohjoiskorkia. Där uppe rådde tät dimma så någon utsikt kunde man inte njuta av. Till all lycka ordnades en extra tur på eftermiddagen för dem som orkade skumpa en gång till och nu var sikten fin. Där har vi Aspö och där skymtar fabrikspiporna i Kotka och Karhula!
Orörd natur, dramatiskt branta klippor, pittoreska insjöar, så kallade djävulsåkrar, fina sandstränder. Ett besök på Hogland är en mäktig naturupplevelse.
Att här en gång har bott omkring 800 människor är i dag svårt att föreställa sig.
Att här en gång har bott omkring 800 människor är i dag svårt att föreställa sig. I Kiiskinkylä ser man gamla husgrunder i de frodiga ängarna och lövskogen. I Suurkylä är det bara vågbrytaren och ruinerna av ett kasino som vittnar om att Hogland var ett populärt turistmål åren före krigsutbrottet 1939. I dag bor ett 20-tal personer på ön.
Vi som var med på den här resan är privilegierade. Med den begränsade rumskapaciteten och primitiva transporten är det ett fåtal förunnat att besöka Hogland. En resebyrå i Kotka ordnar fem resor i sommar och Tanja Enberg leder en resa med Natur och Miljö. På grund av alla formaliteter som krävs är det för sent att boka plats denna sommar. Men Tanja planerar fler Hoglandsresor i framtiden.
För båtturister har man byggt en ny brygga med bojar i anslutning till hotellet. Med specialtillstånd är det möjligt att besöka Hogland på egen köl men då måste man först besöka Viborg för inklarering.
Artikeln ingick i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid i juni 2007.
