Estlands svenskbygder upptäckta på egen köl
Kuressaare gästhamn är granne till biskopsborgen. Vår kutter Ebba tredje från höger.
De svenska ortnamnen i Estlands skärgård påminner om en kultur som en gång var. De flesta estlandssvenskar flydde till Sverige 1944. På våra seglatser bland de estniska öarna blir vi ständigt påminda om ”aibofolket” som en gång bodde här.
Ett långt rev sträcker sig söderut från Ösels sydspets där Rigabukten möter Östersjön, innanhavet som esterna logiskt döpt till Västersjön (Läänemeri). Där satt vi stadigt på grund. Medan vi kämpade för att komma loss hade den estniska sjöbevakningen upptäckt vårt predikament. Deras kutter var snabbt på plats och bogserade oss ut på djupare vatten.
Skribenten styr kuttern Ebba i Moonsunds (Väinameri) grunda vatten.
Det här hände i slutet av 1990-talet och att segla i Estland var en nyhet för oss och de flesta andra utlänningar. Vi var på väg från Ösels huvudort Kuressaare till Gotland. Det gamla sjökortet från sovjettiden antydde att vi kunde ta en genväg över revet. Det vi inte hade räknat med var att strömmar och vågor får sandbankar att skifta. Visa av skadan följde vi sjöbevakarnas råd och fortsatte längre söderut mot Lettland och till den officiella farleden.
När vi började segla till Estland var där ont om småbåtshamnar. Sjökorten var inte alldeles tillförlitliga och eftersom Estland ännu inte anslutits till Schengenområdet måste man klarera in vid ankomsten och på nytt när man kom hem till Finland. Allas pass granskades och en besättningsförteckning måste företes. Däremot var småbåtstrafiken ganska gles och priserna för mat, dryck och bränsle mycket lägre än hemma.
Grunda vatten
I dag finns omkring 300 fungerande hamnar av vilka drygt 50 är registrerade som gästhamnar. Sjökorten är uppdaterade, men vattnen är grunda överallt och det är tryggast att hålla sig i farlederna. Prisnivån har närmat sig den vi är vana vid hemma.
Estland är nära. Till Tallinn är det ca 45 sjömil (83 kilometer) från Helsingfors. Från Hangö till Derhamn (Dirhami på estniska) på Nuckö (Noarootsi) är avståndet cirka 40 sjömil (75 kilometer). Vi brukar göra överfarten på natten för att få en bra bryggplats vid ankomsten.
Kolla sjörapporterna före starten. På grund av den livliga öst-västliga fartygstrafiken ska man undvika att segla över i dålig sikt. Appen MarineTraffic hjälper en att hålla koll på den så kallade skuggflottans och andra fartygs rörelser. Kom ihåg att GPS-störningar förekommit i hela Finska viken den senaste tiden.
I Tallinn finns det flera gästhamnar av vilka den i Pirita är störst och populärast. Hamnen byggdes till olympiaseglingen 1980 och där finns hotell, restauranger, mataffär och gott om tjänster för båtfolket. Avståndet till Tallinns centrum är 10 kilometer och bussförbindelserna goda.
Den gamla kurorten Hapsal (Haapsalu) är bland annat känd för sin biskopsborg och Aibolands museum som främjar historien och kulturarvet hos estlandssvenskarna som bodde i den här delen av landet. Nära Hapsal finns Ormsö (Vormsi). Fram till andra världskriget dominerade estlandssvenskarna ön.
I dag finns bara ett par hundra svensktalande ester kvar. Några svenskar med rötter eller föräldrahem på bland annat Runö och Ormsö har flyttat tillbaka.
Kuressaare på Ösel fick en fin gästhamn i slutet av 1990-talet, delvis EU-finansierad. Hamnen ligger i en vik mitt emellan biskopsborgen, som anses vara den bäst bevarade medeltida borgen i Baltikum, och en rad spahotell. En väl utmärkt farled med 2,3 meters djup leder in till hamnen.
Fornnordisk dialekt
Vill man fortsätta söderut är Runö (Ruhnu) ett lämpligt etappmål. Avståndet är 42 sjömil (78 kilometer). Öns ursprungliga befolkning talade runsk, en ålderdomlig fornnordisk dialekt. I augusti 1944 flydde de flesta av öns invånare till Sverige undan de sovjetiska trupperna.
Cirka 54 sjömil (100 kilometer) från Runö i nordost från ligger Pärnu, den populära bad- och kurorten. Staden har en välutvecklad gästhamn med alla tänkbara serviceformer. Pärnu är en lämplig plats för besättningsbyten tack vare de goda bussförbindelserna till Tallinn.
Den estniska gästflaggan halas när vi lämnar Dagö inför nattseglingen till Kökar.
Texten ingick i pensionärstidningen God Tid våren 2026.